Feministbrud som femåring

Dagens historiska tillbakablick i mitt liv blir ett litet inlägg i genusdebatten. Jag har nyligen diskuterat små flickors prinsessfas och om den verkligen existerar eller om det är så att ett intresse för glitter och rysch-pysch av omvärlden tolkas och uppmuntras som just en prinsessfas. Vissa mammor har vittnat om att deras söner också gått igenom en tid då de ville ha glitterskor och prinsessdiadem. Av omvärlden tigs detta ihjäl och faller ganska fort i glömska.  Desto fler är prinsessflickorna i vår omgivning. Jag minns ingen egen prinsessperiod. I alla fall var det inget som uppmuntrades och jag fick aldrig bära rosa tyllkjol om det inte var teater. Jag kan inte ens minnas att jag hade en önskan om att bära en sådan, men jag minns ju inte allt jag drömde om då. Av foton från min barndom att döma fanns det fler färger att välja på för en flicka. Visserligen sydde min mamma många av mina kläder, men hon har sagt att affärerna inte såg likadana ut på åttiotalet som de gör idag.

Här bredvid ser ni mig 1982 i min favoritklänning. Den är gul i sin huvudfärg och jag ville ofta vara klädd enbart i gult. Till min stora förfäran kunde jag inte ”matcha” min gula outfit med gula strumpor, men min snälla farmor gav mig ett par så att jag inte behövde ha strumpor i avvikande färg. Min mamma kallar det för min gula fas. Jag känner inte till att alla flickor har gula faser, men jag hade det. Den uppmuntrades av min närmaste familj och jag fick hållas. Tänk er om hela samhället skulle uppmuntrat min gula fas, vad otroligt gul jag hade kunnat vara då! Men det är klart, jag kanske bara var onormal som ersatte min prinsessfas med en gul fas. Och eftersom jag kritiserar andra som bara har en källa till sina slutsatser så ska jag hålla öppet att det bor en prinsessa i alla små flickor och att detta är fullt naturligt.

Eftersom mina föräldrar är förnuftiga människor fick jag inte ha gult jämt. Här har jag en blå t-shirt.

Jag avslutar med ett steg bort från genusdiskussionen och en underbar bild på mig och mina älskade farmor som tyvärr gick bort hastigt 1984, två år efter den här bilden togs. Min farmor var en fin människa och hon dog alldeles för tidigt. Jag är så glad att jag fick träffa och lära känna henne. Jag saknar henne fortfarande och det gör mig ont att hon inte fick leva så länge. Det gör mig också ont att Hugo aldrig får träffa sin farmor.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.