Idag var jag uppe i Landsorts fyr för första gången. Därför blir denna kulturjakt på det älskade landstället på Landsort en fyrspecial. Det är trettonde sommaren jag är här ute och i tolv år har jag varit nyfiken på hur det ser ut inuti fyren och tyckt att det skulle vara trevligt att se utsikten från toppen. Trevligt visade sig inte vara min känsla när jag väl kom upp. Men hur om helst, klart att vi var tvungna att gå upp nu när man äntligen får det igen!
Inte så intressant innanmäte i fyren. En spiraltrappa.
Jag tog en fyrfie. Lite jobbigt att gå upp (och betydligt jobbigare att gå ner) och såhär lätt panikslagen såg jag ut när det var dags att titta på utsikten.
Det var skitläskigt. Jag gick ut, men vände. Denna bild är tagen från ett fönster på insidan. Min svärfars hus syns inte pga att det är grått. Det ligger bredvid det vita och röda i högerkanten, på kullen.
Det ironiska i att jag tänkte ta med mig Selma i famnen upp för att hon skrek och inte ville vara hos farfar. Jag besinnade mig och besparade mig därmed en hel del vidriga tvångstankar. Denna bild har min man tagit på farfar och Selma i vagnen.
Jag har inte heller tagit denna fina bild, utan det gjorde guiden. Jag grät när de var ute och gick och fick krama dem båda hårt när de kom tillbaka. Jag är inte gjord för sånt här. (När Andreas var barn fanns inte det svarta nätet. Jag vill inte, INTE, tänka på det.) Hugo har längtat i fyra år att få gå upp i fyren så jag kunde inte neka honom en tur runt fyrtoppen. Han var så lycklig.
