Feministbrud på kulturjakt i Ungern

Min bror och jag gav våra föräldrar en diabildscanner i julklapp och det gör att jag stolt kan presentera en del av min första utlandsresa: Ungern 1990. Resan gick Danmark-Tyskland-Österrike-Ungern-Österrike-Tyskland-Danmark-hem med bil. Ungern var helt klart roligt att ha fått se så snart efter att järnridån var borta. Bilderna är mycket dåliga och som det var på den tiden så togs det inte mycket kort. Detta trots att min far är mycket intresserad av fotografering och kameror.

Här står vi på Kedjebron med lejonen utan tungor i centrala Budapest. Titta på bilarna! Det var helt klart en stor skillnad på vilka bilar man kunde se då och nu, jag skrev om det även i min kulturjakt från Budapest i år.

Här stå jag och min familj vid en taxi som kört oss till vår motell utanför Budapest. Den som tittar noga på den dåliga bilden ser att det står en svartbuskig man bredvid mig på bilden. Vi bodde på Venusz Motel och vid en googling verkar det fortfarande finnas kvar. Jag hittade dock inga bilder. Vi åkte taxi in till stan eftersom vi hört att det skulle vara billigt (det var det och dessutom kunde man växla pengar med taxichaufförer som man fick någorlunda förtroende för och tjäna en hacka). Den ena taxibilen var sunkigare än den andra. Nu ser vi ju inget på bilden men jag minns att min far ville dokumentera chaffisen som körde oss med en enorm fallosymbol som växelspak och med porrbilder uppsatta på instrumentbrädan. Kändes sådär.

Här är en bild på det fasansfulla toapappret som fanns till hands på motellet. Det var rosa och det förintandes när det reagerade med något vått. Obehagligt att torka sig med så klart. Slavenka Drakulic skriver i sina böcker att hon är övertygad om att kommunismen föll samman för att regimen inte kunde tillgodose halva befolkningens hygienkrav. Toapapper behöver ju hela befolkningen och jag kan förstå att den som förstod att toapapper inte behövde kännas såhär var beredd att gå rätt så långt för att kunna köpa sig något annat.

Vi åkte vidare från Budapest mot Balatonsjön. Här är vi utanför ett varmtkällbad som kallas Heviz. Där skulle vi hyra en badring till mig. Den kostade en forint vill jag minas, vilket väl motsvarade 10 öre. Pappa hade bara tusenlappar och såklart var det svårt att växla så stora sedlar. Jag grät nästan när jag fattade att det inte skulle bli någon ring, men mot förmodan så fick vi låna en gratis. Det var fruktansvärt billigt för oss då i Ungern för 22 år sedan.

Balatonsjön och här bodde vi på en förskräcklig camping, men jag och min bror tänkte inte så mycket på det eftersom den hade en inte alltför sunkig strand och fint turkosblått vatten att bada i. Det var tillräckligt för en 13- respektive 10-åring. Återigen kan ni spana in de parkerade bilarna. Budapest har jag återsett flera gånger sedan 1990, men resten av Ungern står fortfarande på önskelistan. Balatonsjön och dess byar runtomkring är säkert betydligt fräschare nu efter 22 år.

Min pappas bror hade en vän i Ungern som ägde denna vackra vinodling. Det var diskussion om att vi skulle köpa in oss på den och när vi var här var det verkligen vår avsikt. Det som hindrade oss i slutändan var införselreglerna som skulle göra att vi inte skulle kunna ta med oss mer än någon flaska härifrån, vilket såklart var helt meningslöst. Idag hade det ju varit en helt annan sak.

Regimen föll i Ungern, men idag är läget i Ungern inte heller bra. Jag följer med fasa vad som händer där och tycker att det är så tråkigt att man verkar gå en så konservativ väg. Men ingen kan ta ifrån Ungrarna att Ungern är ett fantastiskt vackert land.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.