Feministbrud på kulturjakt i Sydafrika

Förra veckan skrev jag om mina upplevelser i Ghana 2000. Före vi åkte till Ghana var vi på konferens i Sydafrika med liberala ungdomsförbund från hela världen. Det jag skulle vilja berätta om här har jag av någon anledning inte fotat, men jag gör mitt bästa utifrån det material jag har. Här är min Sydafrikaresa ur ett kulturellt och feministisk perspektiv. Jag beskriver personer jag träffar som svarta och vita och det är inte för att jag tycker att det var väsentligt på individnivå, utan för att jag vill visa på det segregerade land som Sydafrika är.

Sydafrikas parlament i Kapstaden

Här står min reskompis Anne-Lie utanför Sydafrikas parlament. Sydafrikas huvudstad är Pretoria, den största staden är Johannesburg och parlamentet ligger i Kapstaden. De vi träffade var politiker från Democratic Alliance och den kritik man kan rikta mot det partiet är att det har rötter i apartheid. Idag har de reformerat sig och är en motvikt mot ANC, som är mer socialister. Det ungdomsförbund som var  med på konferensen hette SALSA (South African Liberal Student Association) och hade inget moderparti då de varken gillade ANC eller DA. Det kändes bättre att samarbeta med dem. Alla vi träffade var vita eller av indiskt ursprung.

Jag har inte tagit några bra bilder från centrala Kapstaden. Det är en modern stad och ser ut son vilken europeisk stad som helst. Kanske med undantag av de många marknaderna som sålde smycken, masker och salladsbestick. Jag köpte två halsband av svarta kvinnor. Jag tyckte att själva stadskärnan var jättemysig. När du frågar en Kapstadsbo var du borde se i staden så kommer hen förmodligen att säga Waterfront. Det är deras stolthet. Det är en galleria vid vattnet. Inget speciellt, men det är kontroll på de som åker in för att hålla nere kriminaliteten. Kändes inte alls som den roligaste aktiviteten.

Taffelberget i Kapstaden

Taffelberget (Table Mountain) är den största sevärdheten – här sett från vattnet.

Utsikt från Taffelberget i Kapastaden

Halva gänget inklusive mig, åkte upp med linbana, halva gänget gick. De som gick återsåg vi inte förrän till middagen. Utsikten var magnifik och det du ser längst upp i högra hörnet är Robben Island, ön där Nelson Mandela och andra demokratiaktivister satt fångna.

Nelson Mandelas cell

Här är cellen där Nelson Mandela satt i 18 år (han var fängslad i totalt 27 år, varav 18 på Robben Island).

Robben Island

Det var inte en så trevlig ö, ganska kargt och blåsigt. Det var ganska lätt och förstå varför det blev en fängelseö. Idag är det en museiö som är öppet året runt om vädret tillåter.

Paarl rock

Vi lämnade Kapstaden och följde med Hans, en kille från SALSA, hem. Hans föräldrar och morföräldrar hade varit mycket aktiva i kampen mot apartheid. De är vita. Hans bodde i Stellenborsch, men var från Paarl och det var till Paarl han tog oss. Hans styvfar ville visa stadens stolthet, Paarl Rock.

Paarl rock

Det var otroligt vackert! Inte heller i Paarl har jag halat upp kameran särskilt flitigt. Det märks verkligen att detta var före digitalkamerans tid. Paarl är en liten mysig stad och det verkade som om staden var ganska blandad. Vi såg många svarta skolbarn, även om de flesta vi träffade på var vita. Hans bodde fint, men verkligen inte överdådigt. Vad jag har förstått senare så har många vita sydafrikaner tjänstefolk, men det hade inte Hans familj (det är möjligt att de hade betald städhjälp, men de hade ingen kokerska eller någon som var där dagligen).

Hjälpa Hans att flytta i Stellenbosch

Detta får symbolisera det lite bisarra i att vara längre hemifrån än man någonsin varit förut och hjälpa en kille att flytta från sitt studentrum (och jag tog hans hantlar). Studentrummet låg i Stellenbosch och det var verkligen en studentstad. Mest vita studenter kunde vi se, men det var en hel del svarta också, vilket var positivt. Hans mamma guidade runt oss i omgivningarna och vi fick se vingårdar och vackra landskap. Hon var en fantastisk kvinna som arbetat mycket för demokrati i landet och hon talade upprört om orättvisor och det fruktansvärda i apartheid. I henne hade Hans en mycket bra politisk  förebild. Men på en punkt var hon inte så liberal. Hans var homosexuell, men när det fördes på tal slog mamman dövörat till. Hon hoppades fortfarande på en svärdotter, fast hon innerst inne visste.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.