Igår delade jag med mig om hur jag såg ut som fjortonåring (fast det var fel, jag måste varit femton vid närmare eftertanke) och då kom jag på att jag ibland kände mig ful och tjock, något jag kan se på bilden verkligen inte stämde. Det är väl ganska typsikt för tonåringar att har dåligt självförtroende och även om jag aldrig var i närheten av att skära mig i armarna så fick jag min beskärda del av tonårsångest. Det är så tråkigt att det ska behöva vara så, men i tonåren var det bara och popularitet som räknades och tillhörde du inte innegänget, så hjälpte det oftast inte ens att vara söt.
En sak jag kom att tänka på var hur komplimanger har förändrats. När jag slutade gymnasiet pratade jag med en kompis som sa att den bästa komplimangen är att höra att man är söt. Jag höll med, det bästa en potentiell pojkvän kunde berömma mig för, var mitt utseende. Jag visste att jag var smart, men jag behövde höra att jag var snygg. Så resonerade jag då.
Idag har jag ett mycket stimulerande jobb och träffar dagligen smarta personer där. Jag omger mig med en mängd smarta människor i min umgängeskrets och på Facebook och Twitter. Idag har jag inte längre dåligt självförtroende när det gäller mitt utseende. Idag skulle jag säga att den bästa komplimangen är att kommentera att något jag skrivit eller sagt. Det är lustigt, men man skulle kunna sammanfatta det med att jag vet jag är snygg, men behöver höra att jag är smart.
