Jag läser för få manliga författare och dessutom tycker jag att jag som bokbloggare borde läsa några av de mest omtalade böckerna. Jag har dragit mig för En man som heter Ove av Fredrik Backman, för att den jämförts med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Min mamma har läst båda och försäkrade att Ove var betydligt bättre än den hemska Hundraåringen. Då vågade jag läsa den. Jag förväntade mig något roligt eftersom det är ungefär det som folk har sagt om boken. Därför är det med viss förvåning jag nu erkänner att jag grät mig igenom hela den sista tredjedelen.
Ove är en mycket osympatisk man som lever efter sina principer. Vi känner nog alla en Ove. En som tycker att regler måste följas för att regler är regler och som tycker att han själv är bäst lämpad att sätta dem. Till följd av detta tycker han också att han är bäst lämpad ta hand om en bostadsrättsförening. Men nu handlar inte boken bara om mannen som refererar till årsmötet då han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande som ”statskuppen”, utan den handlar också om den man som saknar sin döda fru något oerhört och som har svårt att sätta ord på känslor som är främmande. Trots Oves buttra uppsyn och sin nitiska principfasthet kommer vänskap och kärlek över honom när han minst anar det. Den gravida persiska grannfrun Parvaneh tvingar sig på honom så mycket och så skamlöst att han inte klarar av att tycka illa om henne. Samtidigt som vi får följa Ove och hans motvilligt nya vänskaper, får vi reda på vad som hänt honom i livet och det var främst i de kapitlen som mina tårar sprutade.
En man som heter Ove är en mycket bra romandebut av Fredrik Backman. Den är känslosam och sätter fingret på den svårighet vissa har att sätta ord på sina känslor och hur allt det jobbiga kan mynna ut i rättshaveri. När allt är tungt och man skulle kunna söka tröst hos sin bästa vän, så slutar allt med ovänskap och groll för att man helt enkelt inte klarar av att prata om det som är jobbigt. Jag tycker att det är fint, bra och det berör verkligen.
En ny Hundraåringen? Nej, långt därifrån. En man som heter Ove är en bra bok.
3 kommentarer
1 ping
Det är en bra beskrivning av en man med Aspergers, men allt löser sig så osannolikt bra för alla och det är så mycket sliskigt ”everybody-happy”… Jag var inte så väldigt imponerad. Det är uppenbarligen en kärleksförklaring till Backmans egen fru (hon är Parvaneh i boken), det är iofsig gulligt.
Författare
Jo, så är det ju, men jag hade inte pallat annat med tanke på att det var så sorgligt. Men så är ju jag också känsligare för par som vill men inte kan få barn.
Är han själv den blonda lufsen då? 🙂
Yep, tveklöst. Det är precis samma beskrivning av honom själv som den i hans blogg (som jag tycker är lite jobbig, den odlar en extrem bild av ”barn-mannen” som är skojig men som aldrig växer upp och blir seriös)
[…] var inte så förtjust i Salladsnätter, som jag tyckte var en lite sämre version av En man som heter Ove. Men när jag läst annat som hon skrivit om Brasilien och sexismen så har jag sett en mycket […]