Det kom ett mejl i slutet av min semester. Makedonska Lidija Dimovska hade sett att jag läst hennes dikter som jag hittat lite varstans på nätet. Hon var så glad över att en kvinna i Sverige satt framför sin dataskärm och kände igen sig.
Samma dag som jag fick mejlet skulle jag hem till min finsk-makedonska svägerska på födelsedagskalas och där tog jag upp det hela med hennes pappa, han som gett mig namnet från första början. Sedan pratade jag med hennes svåger, som är född och uppvuxen i Makedonien och han tyckte också att det var roligt att jag fått kontakt med en makedonsk poet som tydligen även finns översatt till svenska.
Lyrik kan förena människor och skillnaderna mellan olika länder är inte alltid så stor. Lidija och jag är båda födda på sjuttiotalet i Europa och jag kan verkligen känna igen mig i det hon skriver. Nu har jag och vi bestämt att vi ska träffas på bokmässan och det ser jag verkligen fram emot!
